Rosor är Blåa, Violer är Röda. De andra är Döda.

Imorgon är min sista jobbdag som vaktmästare på Kvistofta kyrkogård.

Sista dagen som jag måste gå upp klockan 06.00.

Sista dagen som jag måste cykla flera kilometer för att komma hem (faktum är att jag antagligen blir hämtad med bil imorgon, men tänk bort det).

Sista dagen som jag måste vattna 3 miljoner pelargonier, rensa bort ogräs och gamla tänder från gravar och sista dagen som jag måste klippa ner oändliga och eländiga buxbomshäckar.

Skönt. Att snart ha det avklarat.

 

Nu har jag precis bakat en kladdkaka som jag ska ta med mig imorgon och bjuda gubbarna på. Tydligen måste man göra det sista dagen innan man tar semester, fyller år eller slutar jobba där. Men jag börjar ana att di där gubbarna bara snackar skit för att de ska få äta tårta och sånt. Men dom har faktiskt skött sig bra, och det tog inte så lång tid att göra kakan så det gör inget om det stämmer.

 

Denna veckan har vi i princip bara rensat ogräs vid/på/runt gravarna. Jag har börjat få smuts i mina händer som liksom inte går att tvätta bort. Det fastnar mellan naglarna och innanför skinnet. Men jag vill inte ha handskar på mig! Man får sådana sjuka brännor när man är ute hela dagarna.

Min fotbränna is killing me emotionally. Och då ska vi inte tala om min bonnabränna. Jag. Vill. Inte. Få. Handbränna. Också. NEJ.

 

 

Jag får hellre rediga manshänder med infödd smuts i som aldrig går bort. De e rätt o redigt de.

- Tsst. Manshänder. Mh, visst. När jag började jobba där fick dom leta länge och väl efter ett par handskar som var tillräckligt små till mina pyttesmå knubbiga händer. Inte jättemanligt.

Men då jag faktiskt är av kvinnligt kön gör det inte så mycket att jag inte har rediga manshänder. Faktiskt.

 

Under veckorna har jag gått under namnet "blomsterflickan". Jag råkar nämligen vara en flicka som kan göra blombuketter som inte ser ut som rishögar med sniglar i. Innan jag började jobba där var jag hyfsat dålig på det där med fina blombuketter. Jag är fortfarande lika dålig på det där med fina blombuketter, men gubbarna där verkar inte ha så höga krav eftersom dom skickar iväg mig på små "specialuppdrag" var och varannan dag. Ganska kul faktiskt. Faktiskt.

 

Jag måste vara ärlig och säga att jag har tagit många #selfies dessa veckor. Spegeln i omklädningsrummet är en bra spegel. Nedan följer nu charmerande bilder på min högst varierade uniform från dag till dag:

 

 

Och här är bilder på mina fynd:

 

 

Det ska nämnas att mina fynd blev noggrant nedgrävda igen efter dokumenteringen. Det som blivit begravt i jorden ska stanna där, som jag fick höra under min första dag då oskuldsfulla och naiva lilla jag hittade något som jag trodde var en vanlig djurtand... som inte var en djurtand.

Usch tänkte jag då. Ascoolt tänker jag nu.

 

Sjutton Seventeen 17 Dix-Sept Diecisiete Siebzehn

Ack, 17 år.

Att fylla 17 är som att fylla 19. Ganska meningslöst.

Jag blir inte tillåten att cykla utan cykelhjälm, blir inte byxmyndig och får inte börja övningsköra...det har jag ju redan blivit tillåten att göra tack vare mina tidigare levnadsår. Däremot är jag för ung för körkort, för ung för att rösta och det dröjer ytterligare tre år innan jag fyller jämnt...


Det enda braiga (varför kan man inte böja "bra" på ett normalt sätt?) med att fylla 17 är att man blir ett år äldre. En liten reminder bara, "ah, just det, nu är jag 17. Key.". 


17-årsåldern inger dock mer respekt än 15/16-årsåldern. Jag minns när mina äldre kusiner fyllde 17. Då var man stor. Man var stor när man var 15 också, men 17... asså wow. Den åldern var ouppnåelig.

När jag var 6 år kunde jag inte ens tänka mig att jag någon gång skulle fylla 17. Det var för långt bort för att tänka på. Jag? 17? Det kommer kanske hända alla andra, men inte mig. 

Det är ungefär samma tankegångar som jag har om mitt körkort just nu faktiskt. Jag? Körkort? Lär ju hända alla andra, men inte mig!

 

Men om några år sitter jag väl där med körkort, rösträtt och en egen jämn 50-årsfest. Då tänker jag nog inte att 17-årsåldern var meningslös.

För det är den inte. Inte alls faktiskt, kom jag på precis. Att fylla 17 är ju som att fylla 19. Ganska asbra. Precis i mitten av alla tråkiga och alla kul-åldrar. Man kan bara glida. (?)

Jag har ju faktiskt aldrig varit 17 innan så jag kanske är helt fel på det...

 


Jag har gått ut 1:an folk, för andra gången i mitt 17-åriga liv. Ville bara förmedla det en gång till.

P.S imorgon börjar mitt sommarjobb som vaktmästare på en kyrkogård. klockan 07.00. D.S.

 

och jag har inte duschat heller. D.S igen.

 

 

 

Hej Alla Fans

Vet ni en sak? ...att.

- Idag är det 2 månader 1 dag sedan jag bloggade.

 

För 2 månader och 1 dag sedan var det fortfarande 5C kallt när man promenerade till busshållplatsen på morgonen. Jag var fortfarande lyckligt ovetande om hur det är att vara sjuk i vattkoppor och jag levde fortfarande i en ovisshet om hur sommaren 2014 kommer se ut.

 

2 månader och 1 dag senare är det plötsligt sol och 10C när man beger sig till bussen på morgonenJag är fullt medveten om hur det är att ha vattkoppor i det extrema laget, att man inte ska pilla av skorporna och hur det är att bli uttittad av mänskligheten när man kommer till skolan 2 veckor senare. Jag vet också att jag kommer åka på cirka 10 studenter, sommarjobba på en kyrkogård i tre veckor, vara barnledare på ett sommarläger och åka till Stockholm innan sommaren 2014 är över.

 

Allt var inte bättre förr vet ni. Det är bättre nu. Se bara så mycket klokheter jag har fyllt mig med sedan sist vi hördes.

 

Men ni vet serien "Friends"? Serien som aldrig tar slut. Det kvittar hur mycket du tittar så tar avsnitten aldrig slut. Men en (ni vet att man inte får säga "man" längre va? Det är ett onödigt manligt ord som inte passar in i denna jämställda värld där kvinnor och män ska ha exakt samma fri -och rättigheter. Därför måste en bara säga "en", istället för "man". Fattar ni.) tröttnar liksom aldrig på det heller. Chandler, jag älskar dig. Min strävan i livet är att bli lika ironisk och rolig som du.

I alla fall. Ni vet den serien?

Jag håller på att titta igenom alla avsnitten. Borde jag kanske prioritera annat? (= ja.) Men skam till den som ger sig. Ty jag kommer aldrig ge upp. Om än Friends varar i evigheternas evighet skola jag fullborda varenda avsnitt innan jag förgås.

 

Ja, så är läget. Försök gissa vilken melodi jag kan vissla baklänges, framlänges, sjunga utantill och blinka i takt till.

 

 

Nu hörde jag precis mors röst ljuda från nedervåningen. "Kan hon verkligen köra när det regnar så här mycket!".

För det gör det. Det ösregnar ute och jag har lovat att övningsköra både far och mor till Ekeby möbelaffär.

Men vad skulle kunna gå fel. Att jag får motorstopp på en 90 km/tim-väg? Att jag kör åt motsatt håll i en rondell? HAH. 

Jag äter förflutna misstag till frukost. Vattenplaning, was ist das?


Nu kommer jag.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

ska di va så ska di va

Huvudet värker en aning. Kinderna är varma och röda (inga ovanliga fenomen dock). Båda syrrorna är nu både friska och krya efter sina slängar av vattkoppor. Kan det vara min tur nu? 

Jag vet att alla de senaste inläggen har handlat om mina sjukdomar/kommande sjukdomar men det är ett högst nödvändigt skrivämne, för mig tro mig.

Jag + grupp har i alla fall hunnit redovisa vår historiauppgift om Kalla kriget idag. Vår lärare hade egentligen för avsikt att skjuta upp redovisningen till onsdag, endast fjärde gången gillt, men jag gick emellan honom och hans idéer.

 

- NEJ, vi måste få redovisa idag! På onsdag kommer JAG FÅ VATTKOPPOR! 


Detta vet jag ju inte säkert såklart. Men någon nytta ska dom väl göra, de där kopporna. 

På onsdag ska jag däremot ha muntlig redovisning i franska så det hade ju varit bra om jag höll mig frisk tills dess . . . Men å andra sidan kommer det nog aldrig uppstå ett sådant gyllene tillfälle där jag tänker "nämen, om man skulle ta och insjukna i lite vattkoppor en fin dag som denna? Det hade nog gjort mig gott!" - Nej. Tror inte det. Så det är lika bra att få det gjort.

Dessutom kan man ha roligt även om man har vattkoppor. Jag menar, kolla bara på den här:

 

 

Fast jag kommer nog sakna mina små vänner in school. Och det skulle inte förvåna mig om det gick och blev sommar medan jag är sjuk och måste ligga inne i en varm säng hela dagarna heller. 

Fast det har ju blivit kallt nu igen. Förra veckan var solig men i fredags tog det slut. Jag hade längtat efter glass hela veckan men då det aldrig gavs tillfälle till detta tvingade jag töserna att följa med mig för att köpa årets första glass efter skolan på fredagen. Trots sol-lös himmel.

Ska di va så ska di va.

 

 

Innan jag avslutar kvällens inlägg tänkte jag dela med mig av ett par charmerande bilder på mig och mina kära systrar.

För att, jag kan. Och för att om jag hade läst denna bloggen så hade jag definitivt velat se fula bilder på bloggaren och dess syskon.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag Grät En Skvätt

När förra inlägget skrevs hade mellansyrran vattkoppor. Nu har yngsta syrran drabbats. 

Dom kryper allt närmre ... Jag har en olustig känsla av att det är mig dom är ute efter, de där vattkopporna. Det är mig dom vill åt.

Jag har klarat mig längst så det är mig dom kommer använda sina fulaste knep på. En vattkoppa i vardera näsborre? Under stortån? I rumpan?! please have mercy...

 

Mellansyrran hade inte alls många koppor. Det var knappt lönt att kalla sjukdomen vid namn.

Yngsta syrran har haft det tuffare. I fredags när jag åkte till Lucas hade hon ... tja, lagom många prickar helt enkelt.

När jag återvände hem på lördag kväll möttes jag av någonting blekt, rödprickigt och nerbäddat från yttre rymden. 

 

Ni skådar nu en framtida bild på mig. Fast lindrigare. jag är så rädd.

 

 

Tur att man har en vänlig och varmhjärtad Samhällslärare till mentor i skolan i lägen som dessa i alla fall.

Idag bestämde jag mig för att berätta för min mentor vilket öde som väntar mig. Hon förstod preciiiis. Självklart skulle hon se till så att jag kunde hänga med i skolan hemifrån;

 

 

- "Men, vad är det där för någonting, *pekar på en röd finne under näsan som jag tappert försökt dölja hela morgonen* det är väl ingenting ... smittsamt?? HAHA!" 

 

- "Heh, nej Mia, det är det inte ..."

 

- Neej, jag skojade bara lite med dig, hihi. Men jaja, vattkoppor vid denna åldern alltså. Det kommer bli väldigt jobbigt för dig. Väldigt synd att du får det nu."

 

Mh, jag har också tänkt på det du. Du har inga fler fantastiska tankar eller uppmuntrande erfarenheter om vattkoppor som du vill dela med dig av? Inte det? Nej okej. MEN TACK SÅ MYCKET FÖR DITT STÖD DÅ.

 

I vilket fall har det typ blivit vår nu. Det känns bra överallt. Att solen skiner GÖR verkligen att man mår bättre. Det är till och med lättare att stiga upp på morgonen, när det inte är kolsvart längre. I'm really loving it.

När jag var hos Lucas i helgen hörde jag koltrasten också, och det är nog bland det bästa man kan höra på denna jord.

Vi cyklade runt i Vinslöv gjorde vi. När solen sken. Lucas visade allt som fanns att visa i Vinslöv.

- Ett pytte-utomhusbad och en minigolfbana. Men det var fint. 

vårvårvårvårvårvårvårvårvår - sommarsommarsommarsommarsommarsommarsommar. Yeah.

 

 

 

Fler vårtecken år 2014:

Idag i skolan var jag iklädd mina nya vårdojjor och min vårjacka. På lunchrasten skådade även jag och polarna vår premiär-fjäril för denna säsongen. Jag grät en skvätt.


 

 

 

 

 

En Sjuklings Skidberättelse

Klockan är nu 11.45 en torsdagsförmiddag. Det är grått och dimmigt ute. Här sitter jag, vid mitt skrivbord, med min dator framför mig, nysandes och hostandes. Igår gick jag till skolan trots att jag vaknade med en aning feber. Idag stannade jag hemma.

Tyvärr har jag inte räknat mina nysningar den senaste timmen men om jag ska uppskatta ett antal hamnar siffran på cirka trettioelva stycken. Cirka. Jag insjuknade efter Åre-resan.

Tur att jag har vattenkoppor att se fram emot.

Nej, jag har aldrig haft vattenkoppor.

När jag var i Åre blev mellansyrran sjuk . . . i vattenkoppor (det räcker att man vänder ryggen till i några dagar så går ungen och skaffar vattenkoppor). Yngsta syrran är med största sannolikhet smittad, just nu går vi bara och inväntar hennes sjuk-utbrytelse. Efter yngsta syrran är det min tur.

Jag längtar. 

 

Men NU. Åre. 

 

1. Vi åkte alltså buss upp. Det tog 17,5 timmar dit, cirka 15 timmar hem. Men bussresan var kul, det var den. Någon dag när jag hade riktigt många blåmärken på smalbenen och ryggont så kunde jag längta till bussresan hem. Inte efter att komma hem(!) 

Men att få åka buss hem.

 

 

2. Jag var inte lika bra på att åka skidor som jag trodde att jag skulle vara. Efter ett antal graciösa vurpor i backen under de första dagarna blev jag feg. Värmestugan var trevlig, men jag tvingade mig att inte sitta där hela tiden. Men under de tre sista dagarna hade jag lärt mig mer och kunde börja ha lite kul...

 

 

3. Men jag blev alltså inte invalid och jag bröt inga ben. En dag körde jag in i Emelie så att hon fick en lårkaka (jag slog också i huvudet lite faktiskt) men det är en annan femma. 

 

 

Jag längtar till sommaren något sjukt.

 

 

 

 

Har Vi Träffats Förr?

Godkväll, Tilda heter jag. Har vi träffats förr?

Jomen det har vi nog. Det fanns nämligen en period i mitt liv då jag bloggade regelbundet, kanske är det därifrån jag känner igen er. 

 

Klockan 06.00 på lördag åker jag + cirka 50 pers till Åre, med buss. Jag har ännu inte packat någonting. Varje gång jag tänker på att jag ska åka buss i (ingen vet) hur många timmar för att åka skidor någonstans i Norrland blir jag rädd. Faktiskt. 

Det är en grej att färdas i en bil med sin familj. Då kan man i alla fall stanna och gå ut ur bilen för att andas ibland om man skulle känna för det. 

I en buss, med 50 pers, är det inte lika lätt. Det är precis som i ett flygplan. Det kvittar hur mycket du kräver att få komma ut ur flygplanet för att få andas lite, för det går inte. Men vadå går inte?! P A N I K .

Lyckligtvis har vi fått böcker att läsa på både svenska och engelska av skolan. Vår kära svenskalärare och vår kära engelskalärare lyckas alltid tajma varandras läsa-bok-under-press-perioder perfekt. Slump? Åhnej.

 

 

 

Vi har haft äckligt mycket i skolan nu på senaste tiden måste jag säga. Det är roliga uppgifter, men det är liksom allt på en gång. Sportlovet har varit sååå efterlängtat. Jag har ju sportlov nu, för jag är kompledig imorgon och det känns bra i hjärtat.

 

 

Ett styck kreativ bild som ingick i en historiauppgift. "Människan har alltid tagit sig fram genom att gå, men nuförtiden..."

 

 

Syrran och jag ute på grönbete förra veckan:

 

 

Nästa gång jag skriver här kanske jag har brutit benet eller blivit invalid efter Åre-veckan. Jag avslutar alltså inlägget med en äkta cliffhanger, i vilket skick kommer hon blogga i nästa gång?

Spännande...

 

Missfärgning. Frågor På Det?

Så, föreställ er en ljusgrå färg. Den är varken för ljus eller för mörk, en precis lagom nyans. Det matchar till det mesta, sticker inte ut för mycket och har en bra . . . känsla. Ja, ni kanske förstår min färg mig.

 

Tänk er nu att mina djupt älskade joggingbyxor hade precis denna färgnyans senast igår.

Men efter gårdagens tvä . . . Ursäkta mig. Det är lite jobbigt just nu bara. Andas in. Andas ut. 

Efter gårdagens obarmhärtiga tvättning tillsammans med mammas fruktansvärt blåa och oförutsägbara jeans, andas in, KommerMinaJoggingbyxorAldrigAttVaraSigLikaIgen, andas ut.

 

Mina. Byxor. Har. Fått en turkos-blå-aktig, ja, rent av ful färgnyans och ser närmast ut som ett par för stora långkalsonger, eftersom de vita sömmarna TYVÄRR inte färgades, utan förblev sitt verkliga jag, TILL SKILLNAD från resten av min klädnad. 

Kanske är det svårt för er att sätta er in i min situation här?

När jag i chocktillstånd stapplade mig upp för trappan med mina forna favorit-hemma-byxor i famnen för att visa min moder vad som hade skett, skrattade hon. Rått. 

 

Eller kanske inte rått. Men jag kunde se skadeglädjen. Jag har länge misstänkt hennes ovilja till mina joggingbyxor då de har ett litet hål på baksidan . . . Men att hon skulle gå såhär långt, anade jag aldrig.

 

Jag försökte dokumentera händelsen, men januarimörkret gjorde det svårt att fånga den brutala missfärgningen på bild, så det ser inte alls speciellt illa ut. Men tro mig. Det är illa.

 

 

För övrigt planerar jag att skaffa en tatuering. Den här tatueringen:

 

 

Frågor på det?

 

Tillåt mig nu sörja vidare, tack.

 

 

Veckans mest lästa artiklar

Kärlek med ForniFrån stan till strandenVeckans bloggtips
En gratis blogg fr�n Devote.se. Starta en blogg du ocks�.  http://azarina.devote.se